Myshelg

Vaknar klockan sju av – just det… att klockan är sju. Smyger som en mus (eller ett vällgött marsvin) till det andra barummet för att inte Calvin ska höra. Sen snabbt och tyst tillbaka till sängen. Otroligt det är lördag och alla sover HALLÅÅ det doftar sovmorgon. Så vänder jag mig försiktigt och ska just inta en skön sova-gott-position, -pling två små förhoppningsfulla sälögon kikar på mig.

Sen är sovkriget snart i full gång, i kort går det ut på vem som kan ”sova” längst och ignorera gråtande barn, kissiga blöjor och allmänt dags att stiga upp kör. Vinnaren (vilket oftast är Mats) kan ligga och slumra till niotiden, -om man har tur. Jag säger slumra för sömnen avbryts av att skydda Rex från Cordelias hårdhänta gos, Calvins återkommande undersökning av väckarklockor – omprogrammering av desamma och allmänna rumstering i våra sängbordslådor. Har man otur kan slummern avbrytas av ett kast med liten skalle eller en spark som tyder på eventuell fotbollskarriär. Har man tur har ”motkrigaren” lackat ur och drämmt igen dörren till tv-rummet –silence, sweet silence….

Jag som är mamma och ammar, dvs  är allmänt extra blödig, stiger ofta upp för att ta hand om de så liven. Men den sista tiden har den här mamman ett litet vapen som heter Rex, han bara måste ammas genast, i sängen och sen tja… sen kan det hända att man somnar under tiden.

Men den här morgonen måste vi upp båda för att genast åtgärda en läskig blöja och tillgodose ett våldsamt vällingbehov. Så rullar dagen på, ungar kläs, man duschar, frukostbodet röjs av, diskmaskinen töms och fylls -allt i ett gråaktigt dagsljus. Efter frukost bara måste Mats och jag ta en paus för att bestämma vad som bör och kan göras. Vi borde måla, tvätta, städa, röja i trädgården, organisera tvättstugan mm. Vi skulle vilja sticka iväg på en utflykt, ligga och läsa, kolla en film osv. När Mats och jag har diskuterat alla ”options” samt resonerat oss fram till att det nog, kanske, förhoppningsvis borde klara sig med handling ett par dagar till (vad har man en extrafrys till annars),  -Ja då är det dags för lunch till barnen.

Eftermiddagen går snabbt -lite panik-göranytta och något helgfika samt ett antal utskällningar senare kommer jag på Cordelia med att kilat fast en käpphäst mellan soffkuddarna i lekrummet. Med saxen i högsta hugg deklamerar hon att; -hästen är så pass rufsig att endast en klippning kan hjälpa… Vansinnig över att jag kom på henne skriker min dotter att ”jag inte ska komma på henne när hon smyger”. Jo, jag är en mycket oförskämd mor. När jag tagit saxen ifrån den gallskrikande flickan faller hon till min stora förbluffning ner på knä och ber till Gud.  Mats och jag är ateister, inte medlemmar i kyrkan osv vilket gör att jag undrar om det är ett slags ”divine sign” eller har hon helt enkelt kommit på den optimala tonårsrevolten cirka tolv år för tidigt?

Jag försöker fixa lite halvsmaskig middag, det är ju ändå lööördag! Det är ju bara det att har man inte handlat på ett tag blir urvalet av ingredienser något begränsat. Barnen är trötta och hungriga mycket på grund av att panik-göranyttan drog ut på tiden. Det blir ju gärna så att det som ska ta en snabb halvtimme tar fem till sex timmar, och jag fattar inte varför, det kan ju inte bara vara barnens fel!!! Väl vid middagsbordet sänker sig ett kort lugn -visst ääär det myyysigt. Så börjar Calvin att gnälla, man suckar, man ignorerar -Vi liksom biter oss fast i myyyset. Calvin sträcker fram en hand och säger blää.

ALLA VARNINGSSIGNALER PÅ, jag vänder mig om och bläet finns mycket riktigt där. En lite hand full med bajs (det kliade och han kunde inte motstå att klia lite, mamma ville ju inte lyssna). Hela Calvin behöver en dusch, vi rusar. Att lägga tre små barn tar sin tid och är inget som fixas på fem minuter. När vi har trycket ner alla, läst sagor och fördelat lite kvällsvälling -då är ALLA tre fullkomligt hyperaktiva. Vi pussar, övertalar, resonerar, bönfaller och vrålar i vanmakt. Runt tio är det slutligen tyst. Mats och jag somnar framför TVn fem minuter senare framåt halvett på natten vaknar jag i fåtöljen av att Rex vill bli ammad. Jag stapplar i säng, konstaterar att imorgon är det myspys-söndag  -Vad trevligt DET ska bli.

Ursprungligen publicerat 9 februari 2011

Ett Julträd att minnas

Julgranen version 2010
Julgranen version 2010

Det här med tomtar och annat julpynt är inget för en person som vuxit upp med en tysk mamma. Elektriska ljusstakar och stjärnor är ett måste samt en och annan julblomma. Men sen blir det inte så mycket mer trots att bekantskapskretsen ivrigt påpekat att barnen gillar tomtar. -Ja man kan till och med gå så långt som att påstå att det hävdats att barnens välmående och framtida emotionella utveckling kräver en viss mängd tomtar… Understiger jultillvaron dessa tomtar KAN barnens framtid vara i fara.

Sorry kids, men jag orkar inte! Vi lägger krutet på det heligaste som julen bär med sig. Nej jag snackar inte julskinka, inte heller julklappar inte ens utomhusbelysningen är av samma dignitet. Mitt engagemang ligger på granen. Det är ingen liten mesig julgran med smällkarameller eller en plasttingest med spretiga kulor. Här snackar vi Weinachtsbaum dvs ett ståtligt träd som kläs med vackra glänsande kulor och en ljuvlig belysning.

Granen ska vara en ädelgran, den ska vara tät och den måste vara minst 2,50 m. Sådana granar hittar man möjligen i en villaträdgård men sällan hos granförsäljarna, alltså måste granjakten påbörjas i tid. Jag bevakade granleveransen till Lantmännen och var där ett par gånger för att försäkra mig om att lyckas ”hugga” åt mig den bästa. När dom äntligen kom hade butiken bara fått två med lite storlek. Den ena vara ”bara” 2 meter så det fick bli den andra -den var 3,80 m… Ett antal av grenarna var av och på grund av kylan kunde vi inte näta den. EN ONÄTAD GRAN PÅ 3,80 LÅTER SIG INTE TRANSPORTERAS HUR SOM HELST…

Några dagar innan jul hämtade vi den och la den uppe på bilen (jo vi hade takräcke). Våldsamt fnissandes konstaterade vi att ekipaget såg ut som en zeppelinare (en gigantisk gasballong som bar en liten passagerarkorg under). Vi tejpade avbrutna grenar med silvertejp och sen fick vi kapa lite här och där på granen innan vi monterade in den i vår tyska superjulgransfot. Men på grund av storlek och en kokande make blev inte granen rak… Superfoten brukar vara just super när det gäller att få granen rak -men det ville sig inte. Vi försökte, och försökte igen på julafton. Suck, en sned gran är ingen Weinachtsbaum.

Den tjusiga belysningen kom i trädet och årets färgval som var silver/blått/lila/rosa pyntades i granen och som den goda och kärleksfulla moder jag är tillät jag min förstfödda att hänga några plastkulor längst ned (även om dom hamnade helt fel). Vi har små glasfåglar och vackra handmålade franska och engelska kulor. Till för tre år sedan var allt pynt i glas och inköpt i butiker som NK, tyska julpyntsbutiker (jo dom finns och säljer bra året runt) osv. Sen kom barn i huset och för att säkra mammas fina grans fortlevnad har jag fått göra ett avkall. Plastkulor hänger på de lägre grenarna. Allt pynt och hela belysningen ska hängas på ett estetiskt tilltalande sätt. Ibland har vi haft en stor slinga som belysning, det ger trädet en lite amerikansk touche (amerikanerna kan liksom tyskarna det är med julgranar), men annars är det de två fina gamla glasbelysningarna som gäller, dom lyser så vackert.

Calvin ville också pynta, det gjorde han hela julhelgen kan man säga. Kulorna på de lägre grenarna ändrade ständigt plats och jag fick fixa till, och fixa. Snart insåg Cordelia att hon (i vanlig ordning) måste hjälpa mamma att fixa det Calvin hade förstört… -Tja då var kulkaoset ett faktum. Musse tyckte i år att granen var bra. Han gillade granen så pass att han valde att använda grenarnas täthet som ett skydd för att uträttad de behov naturen påbjöd.

Min Weinachtsbaum lutade mer och mer, kulorna hängde i de mest märkliga konstellationer och katten sket under den!! Calvin kom då på den slutgiltiga lösningen på trettondagsafton. Ett vackert klingande och ett ynkligt pip kom från vardagsrummet på förmiddagen det var ljudet av handgjorda glaskulor och en begravd gosse. Calvin hade gett min Weinachtsbaum den slutliga nådastöten – han rev den. Granen åkte ut i förtid, den fick en ny hedersplats i en snödriva framför ytterdörren – den hade ju kostat 500 spänn…

Ursprungligen publicerat fredag 7 jan 2011

Men katten han mår bra…

Musse
Musse

Det började med att vi fick byta tvättmaskinen i vintras, sen har det bara rullat på. Frysen pajade och mitt i sommarvärmen fick en frysbox snabbt införskaffas för att rädda maten i den överfyllda frysen. Gräsklipparen la bara plötsligt av och fick lämnas in. En ny spis blev helt nödvändigt att införskaffa. När vi skulle köra igång pannan i huset efter sommaruppehållet, så fungerade den bara i några timmar innan den la av. Det blev till att installera en helt ny panna. Nu tänkte jag, nu kan väl inget mer gå sönder….. Samma dag la datorn av. Sen var det en av toaletterna som började spruta vatten åt alla håll…… Och i förrgår så gav då diskmaskinen upp och nu växer diskhögarna sig allt större…..

Mitt i allt detta så råkar då Cordelia fylla tre år och en av födelsedagspresenterna var ett lekrum. Som det har varit innan så har barnens leksaker fullkomligt svämmat över golvet på bottenvåningen. Ett tag lät vi dom leka i biblioteket, men vi tröttnade på att varje dag sätta upp hyllmeter efter hyllmeter med böcker som Calvin roade sig med att slänga på golvet. Så tanken med lekrummet var att få lite mer ordning. Men det var ett fasligt slit sista veckan på Mats föräldraledighet för att få lekrummet klar i tid. Fast det gick med ett nödrop och var klart några minuter innan de första gästerna kom på barnkalaset. Nu är hela golvet i lekrummet fyllt med leksaker och resten av rummen också, för Calvin och Cordelia tycker det ju är roligare att dra ut leksakerna från lekrummet nu…..

Rex som är två månader nu är en stillsam liten pojk, när han inte har kolik…. Storebror Calvin som är 20 månader är en fullkomligt yrväder som skall fingra på allt. Just nu mår han inte bra och har höstblåsor. Det har storsyster Cordelia också. Cordelia är en underbar treåring full av upptåg och obstinat som bara den.

Sen är det ju hantverkarna i huset. Just nu är det bara målare som skall fixa till ett rum där minst 50-års tapetlager flagnar lite här och var. Alltså strök målarna det på någon olja på tapeterna och det fullkomligt stinker i hela huset nu, så pass att det är svårt att sova.

Annars tycker jag att hantverkare i allmänhet är ett lustigt släkte. Oftast måste man jaga dom och jaga dom och jaga dom för att dom överhuvudtaget skall dyka upp. men när de väl sen kommer, ja då står dom där kl sju på morgonen pigga som bara den och skall vända upp och ner på halva huset när du själv inte fått så mycket sömn pga att en eller flera av barnen har varit oroliga/sjuka/haft kolik eller what ever…. Men man får ju vara glad när hantverkarna väl kommer, vi hade inte klarat oss utan dom.

Så huset är ett fullkomligt kaos. Bo Kaspers orkerster tycker jag har fångat det bra:

http://whttp://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=a-gunbgHuXw

Men katten Musse han mår bra och frodas – inga tovor i den långa och lurviga pälsen. Alltid något att glädjas åt…

Ursprungligen publicerat fredag 8 okt 2010

Tre under tre startar

Codelia (snart 3), Calvin (1,5) och Rex (3 veckor)
Codelia (snart 3), Calvin (1,5) och Rex (3 veckor)

Idag startar vi då äntligen vår gemensamma blogg ”tre under tre”. Under de senaste åren har vi allt oftare upplevt att det finns en hel del i vår vardag som vi vill ventilera. Det är ju både en himmel och ett helvete att vara småbarnsförälder. När vi börjar skriva den här bloggen är vårt yngsta barn Rex 2 månader, mittenbarnet Calvin är 20 månader och storsyster Cordelia har precis fyllt 3 år. Vi har alltså fått tre barn under tre år och tills för en vecka sedan hade vi också tre barn som var under tre år. Därav namnet ”tre under tre”.

Det kommer att bli mycket bloggande utifrån småbarnsföräldrarnas situation, särskilt när man som vi bor på landsbygden. Det kommer att bli en hel del betraktelser utifrån Bergkvaras horisont och vi kommer säkerligen emellanåt komma med funderingar om hur det står till i lilla Torsås kommun i östra Småland.

Mats är till yrket universitetslektor och Pia är blivande gymnasielärare i svenska och engelska, men för närvarande föräldraledig. Vi bor i i den lilla orten Bergkvara med våra tre barn och katten Musse.

Ursprungligen publicerat tisdag 5 okt 2010